Standupens historia, mycket kortfattat

Standup är väldigt avskalad underhållning. Komikern brukar ha tillgång till jeans, en mikrofon och kan sitt improviserade manus utantill eller har en fusklapp på baksidan av den dryck han/hon emellanåt dricker under uppträdandets gång. Pumpande musik tillkommer när komikerna avlöser varandra. Emellanåt tar man till föremål för att poängtera det man vill ha sagt, såsom när jag höll upp en äkta studentoverall när jag skämtade
om studentlivet, men sådant händer sällan. Oftast är det folket på främre raden som får stå ut med trevliga påhopp, eftersom det är det man som komiker med strålkastarljuset i ögonen lättast kan se och kommunicera med.

Standup lär bland annat ha utvecklats för att publiken i en av Englands största teatrar på 1600-talet inte skulle hinna gå medan man drog för ridåerna för att byta rekvisita. I Sverige har standup funnits sedan 80-talet, ungefär. Några namn som har varit med från början är Thomas Oredsson ("Oredan"), Lennie Norman och Håkan Jäder. Oredan&Co hade -83 en liten annons i Aftonbladet som skulle locka folk till Stockholms då enda standup-klubb (med gig en gång i veckan), och drygt 120 personer fick inte ens plats den första kvällen. Sedan etablerades humorgruppen Killinggänget 1991, med bl.a. Robert Gustafsson, Henrik Schyffert och Johan Rheborg. Runt 2003 visades serien Stockholm Live i SVT som bestod av massor med sketcher och ståuppkomiker live. Härifrån känner många av er säkert igen namnen Johan Glans, David Batra, Jakob Öqvist och Janne Westerlund. (Googla bilder själva! ;)

I dagsläget kan man etablera sig genom att vinna publikens hjärta på diverse klubbar, genom att delta i landets största stand-up tävling BungyComedy (där bl.a. Petra Mede, Arom Flam och Soran Ismail kom på första plats under respektive omgång och fick alltså uppträda på Sveriges största humorfestival Skrattstock på Öland) och/eller genom att gå i komikern Özz Nûjens elit-standup skola, där kravet (förutom att betala) är att man har gjort 25 gig. Klassens läxredovisning sker förstås på scen, nästan varje måndag på Boulevardteatern i Stockholm under säsong.

En person som verkligen har koll på senaste inom ståupp i Sverige är Mike Räsänen. Han driver hemsidan http://www.komikaze.se/ som verkligen är värd besöket. Där får du tips om hur du kommer igång - men räkna inte med att få betalt från start. De bästa skämten tar dessutom - enligt David Batra och Thomas Oredsson - mellan 6 till 12 månader att slipa till fulländning. Oredsson menar att det hela bygger på att samspela med publiken, vilket många glömmer. Till det skulle jag vilja tilllägga att humor är hyfsat koncis, BungyComedys hemsida har ett jättebra exempel på just det:

"Så nu har USA fått en ny president. Barack Obama. Oj, vilket pådrag. Nu blir det jobb för dom. Dom får väl måla om vita huset till färgade huset. Hitta någon bra mulattfärg va? Vad säger ni om det?"
 

blir 

"Obama! I vita huset?"

Vad som sällan har visat sig fungera på scen är ordlekar, med några få undantag. Det har också varit mycket

sexistisk och rätt rå humor nu på senare tid, och det behöver humor absolut inte vara. Jag har även varit med

om att ett skämt som publiken en kväll tyckte var så roligt att den nästan föll av stolarna möttes med diskreta burop vid ett annat tillfälle (vilket för övrigt var väldigt häftigt att se. Ur psykoanalytisk vinkel brukar vi nämligen skratta av främst två skäl: förvåning och överlägsenhet). 

Det allra bästa med standup är förstås att det är så otroligt roligt. Folk har frågat mig hur det känns att stå på scen - och bästa förklaringen är att det är en trevlig adrenalinkick och häftig upplevelse i ett.

Så till er som vill börja med standup, säger jag: lycka till!

Ni som vill börja titta på standup - ha det så roligt!